I en debattartikel om politik och humor beskrev Karin Adelsköld ett av fundamenten i mitt konstnärskap bättre än jag själv hittills lyckats med, ”Bara för att något är viktigt behöver det inte vara tråkigt! Snarare tvärtom, att använda sig av humor betyder inte att man bagatelliserar viktiga samhällsfrågor, det betyder bara att man gör svåra ämnen mer tillgängliga. Något som alla vinner på.”
Det finns ingen större skillnad för mig mellan fint och fult, högt eller lågt därför känner jag mig heller inte bunden vid någon bestämd teknik, det viktigaste är vilket uttryck som bäst gestaltar berättelsen. Det är nog därför den gamla punkaren i mig vaknat till liv igen, och mottot ”vill jag så kan jag” har fungerat som en uppmaning till mig att våga misslyckas och prova nya sätt att berätta på. Inte bromsa och bli trygg och bekväm utan försöka utveckla uttrycket istället och hitta en bra blandning mellan lekfullhet, skratt och existentiell problematik. Jag arbetar helst med lättillgängliga, vardagliga och inte speciellt konstnärliga material som kartong, tapet, tejp, tidningspapper, tapetklister, filtpennor, väggfärg, plaströr, plåt, vaxduk o s v. Med den gesten försöker jag på ett sofistikerat sätt utmana betraktarens tålamod, få dem att i alla fall snudda vid frågan om konst/konstnärlighet. Är en bronsstaty större konst än en fågel av papp? Är det materialet som bestämmer graden av konstnärlighet eller är det konstnärens uttryck och den personliga upplevelsen hos betraktaren som gör det? Jag använder gärna färdiga vardagsföremål när jag bygger mina objekt, saker jag hittat på loppis eller i någon container. Jag tar nyhets/reklambilder från gamla veckotidningar och facktidskrifter och använder dem på samma sätt i mitt bildskapande. Det är saker och bilder som många redan har någon form av relation till, saker som har en färdig innehållsdeklaration. Vi känner igen dem. Genom att sätta in dem i nya kontexter hoppas jag ge dem ett nytt innehåll, en ny funktion och på så sätt locka betraktarna att både se utanför det självklara som att våga möta det oväntade och okända.
Det är medvetet som jag väljer att redovisa verk som enskilt inte håller måttet riktigt men i sitt sammanhang är de viktiga för att dels visa på en trevande process men också för att det förhoppningsvis tillför ett visst mått av banalitet.
Det finns egentligen inte mycket mer nytt att säga bara nya sätt att försöka säga det på.
Lars-Erik Wahlberg